Tusenskönan; del II

En novell av Hans Christian Andersen

Medium

Läs och lyssna på denna berättelse på Beelinguapp!

Följande morgon sträckte blomman ännu en gång sina mjuka kronblad, som små armar, mot luften och ljuset. Plötsligt kände tusenskönan fågelns röst, men vad den sjöng lät så sorgligt. Den stackars fågeln hade verkligen goda skäl att vara ledsen. Den hade fångats och placerats i en bur nära det öppna fönstret. Den sjöng om de glada dagarna när den lyckligt kunde flyga omkring, och det fanns moget grönt majs i åkrarna. Den sjöng om den tiden då den kunde flyga nästan upp till molnen. Den stackars lärkan var så olycklig som en fånge i en bur. Den lilla tusenskönan ville så gärna hjälpa den, men vad kunde den göra? Det var mycket svårt för en så liten blomma att ta reda på.
Den glömde helt hur vackert allt runtomkring var. Den glömde hur varmt solen sken och hur vackert dess egna kronblad var. Den kunde bara tänka på den stackars fågeln, som den inte kunde göra någonting för.
Då kom två små pojkar ut från trädgården; en av dem hade en stor vass kniv, som den som flickan hade klippt tulpanerna med. De kom rakt mot den lilla tusenskönan, som inte kunde förstå vad de ville ha.