Tusenskönan; del II

En novell av Hans Christian Andersen

Medium

Läs och lyssna på denna berättelse på Beelinguapp!

Följande morgon sträckte blomman ännu en gång ut sina ömma kronblad, som små armar, mot luft och ljus. Plötsligt kände tusensköna igen fågelns röst, men vad den sjöng lät så sorgligt. Den stackars fågeln hade faktiskt goda skäl att vara ledsen. Den hade fångats och placerats i en bur i närheten av öppna fönster.
Den sjöng av de glada dagarna då den glatt kunde flyga omkring, av färsk grön majs på fälten. Det sjöng också av den tid då den kunde sväva nästan upp till molnen. Den stackars lärkan var mest olycklig som fånge i en bur. Den lilla tusensköna skulle ha velat så mycket att hjälpa den, men vad kunde man göra? Det var faktiskt mycket svårt för en så liten blomma att ta reda på.
Det glömde helt hur vackert allt runt det var. Det glömde hur varmt solen skiner, och hur fantastiskt vita sina egna kronblad var. Det kunde bara tänka på den stackars fångenskap fågeln, för vilken den inte kunde göra någonting.
Sedan kom två små pojkar ut ur trädgården; En av dem hade en stor vass kniv, som den med vilken flickan hade klippt tulpanerna. De kom rakt mot den lilla tusensköna, som inte kunde förstå vad de ville ha.